Tankar 2021-02-12

Jag lever genom mina symfonier. Mäter tiden genom vilken av dem jag befinner mig i, alltså vilken jag är i skapandeprocess med. Upplever tillvaron genom hur de gestaltar sig, hur känslorna kanaliseras i musiken.

Naturligtvis lever jag på andra sätt också, genom mina vandringar, genom den ständigt fascinerande utvecklingen i mina barns liv, genom mina frustrationer och upprymdheter i betraktandet av omvärlden, osv

Och den övriga musiken jag komponerar påverkar mig liksom jag påverkar den. Men symfonierna är ändå tyngst, i långa perioder dominerande. På ett sätt är det de som håller mig på banan, som gör livet tillräckligt meningsfullt för att stå ut med mycket annat, i både det inre och det yttre.

Varje symfoni betyder för mig en egen värld, rejält olik de andra. Att det blivit så är ingen slump, jag kan återkomma till det, just nu konstaterar jag att det är så. När jag tänker på Fyran (avslutad) och Femman (väldigt nära att kunna avslutas), så får jag mycket olika känslor. De är helt olika, vill olika saker, har olika sorters problem, olika sorters styrkor. Samtidigt har de förstås en grundläggande likhet, eftersom de är mina påhitt, mina skapelser. Men för mig är de mer olika än lika. Att beskriva i detalj vad det handlar om är för mig ett arbete i sig, som jag vill ta itu med någon gång, men som jag samtidigt inte prioriterar att lägga mycket tid på. Det är bättre att andra lyssnar och själva upplever.

Just nu fick jag en spontan ingivelse att koppla olika element till mina symfonier. Isåfall skulle nog Femman, liksom Tvåan, vara eld, medan Fyran är mer jord. Trean kanske vatten, Sexan kanske luft. Ja, detta tål att begrunda mer. Det kunde kanske vara intressant att ge lyssnaren olika sådana nycklar till hur jag upplever min musik, och därmed lite grann förklara hur den kommit till.

Nu till det jag ville reflektera över extra. Åttan har haft mig i ett starkt grepp i flera veckor, och nästan inte gett utrymme för något annat kompositionsarbete. Visst kan jag med viljestyrka bryta mig loss och gå emot en sådan dragningskraft, men eftersom jag nu sen flera år valt att prioritera symfonierna, så följer jag den känslan, och tar vara på drivkraften. Vad det egentligen handlar om är en känsla av nödvändigheten att få ordning, att lösa problem – som att lägga pussel eller som en detektiv lösa brott. Och det tar alltid några dagar, kanske en vecka eller mer, att verkligen komma igång, att få överblick, påminna mig om vad jag gjort tidigare. Det krävs många timmars intensivt arbete för mig för att komma till ett läge då jag verkligen kommer på riktigt nya infallsvinklar, blir riktigt kreativ. Undantag finns förstås, ibland kommer snilleblixtar från klar himmel.

Åttan började jag komponera på i april 2019, och jag jobbade till och från med den de följande månaderna. Mest intensivt blev det i oktober. Sen blev det paus till sommaren 2020, då jag tog nya tag, och även under hösten hände lite grann. Men de senaste veckorna nu i januari och februari 2021 har nog ändå överträffat tidigare arbetsperioder. Och det har gett resultat. Nu vet jag hur lång den här symfonin är. Fem avsnitt, inte satser, utan paus troligtvis, och speltiden blir över 90 minuter. Det övervägande problemet är att få den att hålla ihop. Att den är så lång är inte i sig ett problem för mig, det stämmer överens med min intention. Men att se till att inte bara varje del är så bra den kan bli, utan att delarna tillsammans bildar en helhet som är ännu bättre – det är en enorm utmaning. Att få ihop det här är det som driver mig.

Men nu behöver jag lite paus från Åttan, behöver låta det gå tid och få perspektiv. Jag skiftar fokus till Sjuan. Det verket påbörjades i december 2018, jag jobbade mycket med det i början av 2019, för att sedan åter jobba intensivt med det i november 2019. Sjuan är strukturerad, tydlig, saklig – men känsloladdad, att jämföra med Åttan som är utsvävande, fantasifull, vilsen – och känsloladdad. Eller, det där med känsloladdad det kan ju uppfattas olika, jag upplever det så i varje fall. Åttan får hålla på hur länge som helst, nästan utan avbrott, vare sig musiken är långsam eller snabb, allt dras ut på. Men Sjuan har tolv satser med paus mellan varje. De flesta är korta och koncentrerade, avsedda att ge maximal effekt, fast med olika uttryck. Problemet att lösa här är att få dessa olikheter att hålla ihop, att satserna tillsammans bildar en helhet. På sätt och vis liknande problem som i Åttan, och som jag för det mesta ställs inför. Några tycker säkert att jag nästan alltid gör för långa stycken, med några undantag, och jag har med mig den invändningen i bakhuvudet – men min väg är nu denna, långt och utmanande ska det vara. Utmanande att lyssna på, att spela, och att komponera. Orsaken att jag envist håller fast vid detta är viljan att satsa högt. När det väl lyckas blir belöningen större, det är min övertygelse. Större, djupare, intensivare upplevelse, som kanske också ger upphov till viktiga insikter.

Att leva genom sitt skapande är ibland omtumlande. Känslor av frustration, förvirring, otillräcklighet, utmattning, varvas med tillfällig upprymdhet. Att lyckas i det långa loppet handlar om att vara envis och ha massor av tålamod. Det är inte varje dag jag känner mig belönad, känner att jag verkligen lyckats göra några framsteg. Men jag vill ju inte heller att det ska vara enkelt, tvärtom är motståndet jag upplever en del av det meningsfulla. Känns det för enkelt anar jag att något är fel. Samtidigt måste jag tillåta enkla lösningar, de kommer ofta som resultat av tidigare arbete, och känns därför mycket enklare än de egentligen är. Det gäller att utveckla sin intuition för att hantera varje situation på bästa sätt.

Vissa dagar arbetar jag intensivt med detaljer i ett kortare avsnitt av musiken. Ibland är varenda ton under granskning. Jag prövar olika fraseringar, olika instrumentation, olika dynamik, lyssnar och överväger. Andra dagar skaffar jag mig bättre överblick över helheten. Konstaterar vad som fungerar och vad inte. Håller det? Är timingen rätt, övergångar mellan olika känslolägen, stämningar? Ibland visar sig ett material ha mycket mer utvecklingspotential än jag först trodde. På det viset kommer ofta höjdpunkterna till, ett tema eller ett komplex av motiv visar sig hålla för att förstärkas och dramatiseras – ibland efter många månader sen jag först formade materialet. Jag har lärt mig att det sällan blir bra om jag försöker komponera de kraftigaste avsnitten för tidigt, bättre att vänta och se.

Vissa avsnitt i musiken blir rätt direkt. Man kunde då kalla det att jag var inspirerad när jag skrev det. I flow, helt enkelt. Men jag är minst lika nöjd över det som blivit bra, till slut, efter en lång och komplicerad process. Och mest nöjd är jag över att jag fortsätter och komponerar symfonier...