Som man sår får man skörda. Ens handlingar påverkar framtiden, ofrånkomligen. Allt gott du gör får du på något vis positivt tillbaka på, även om det kan dröja och kan vara svårt att se. Likaså med allt ont. Att ta konsekvenserna av sina handlingar, ja, det är vi alla tvungna att göra – förr eller senare.

Man kan gömma sig och tro att det bara försvinner, glöms bort. Till synes kan det göra det. Men så gör det ändå inte det.

För mig behövs inte några vetenskapliga bevis på att det förhåller sig på det här viset. Jag förlitar mig på mänskliga erfarenheter och kunskaper från lång tid – och inte minst visdom mästarna tillägnat sig från högre nivåer. 

Att ifrågasätta karma är som att ifrågasätta gravitationen. Kanske kan bägge upphävas, fast om jag får gissa skulle jag tro att det är lättare att upphäva gravitationen, åtminstone tillfälligt. 

Att försöka undvika konsekvenserna av sina egna handlingar – och andras – leder ofrånkomligen till ännu fler konsekvenser, senare.

Jag kom att fundera i dessa stora filosofiska banor apropå påpekanden om att man måste ta konsekvenser av sina handlingar. I mitt och många andras nu aktuella fall – att säga nej till ni-vet-vad. Konsekvenserna blir att inte få vara med i samhället längre, inte ha samma rättigheter. Och efter många olika känslotillstånd och reflektioner har jag kommit fram till att det är värt det. Om detta blir de sammanlagda konsekvenserna av mitt val, och andras beslut, lagar, regler och tillämpningar, så får det väl vara så. Jag vet nämligen vad jag värderar högt i livet. Frihet, javisst, och den ska jag kämpa för, men framförallt hälsa. Jag väljer hälsa före att vara en lydig medborgare som gör som makten och dess medlöpare säger. Och eftersom jag har insikter om hälsa så avstår jag från ni-vet-vad. Frihet och hälsa hör dessutom intimt ihop, jag har ingen vidare frihet om jag inte har hälsan. Jag tar konsekvenserna, många blir arga, vänner vänder ryggen till. Det får vara så.

För många människor blir dessa konsekvenser mycket tunga att bära, och det är djupt oroande vart det här samhället tar vägen. Jag vill göra något, men det är inte så lätt att se vad som ger bäst effekt. Vad jag vet dock, är att mitt beslut är orubbligt och därmed en ledfyr för andra. Jag kan vara en förebild, inspirationskälla. Om jag också förvaltar situationen, och min förmåga att uttrycka mig. Vilka ord jag väljer är viktiga. Jag vill sprida positivitet till dem som behöver det. Det är viktigare än hur många andra som blir sura.

Mitt kanske viktigaste arbete just nu är orkesterverket Death of Humanity. Min avsikt med detta stora musikstycke är att sprida hopp, hur konstigt det än låter med en sådan titel. Konkret vill jag att musiken ska skaka om ordentligt, att människor ska bli känslomässigt så påverkade att de måste omvärdera sina liv. Det hoppfulla i detta är att det går att bryta de trancetillstånd många människor befinner sig i. Det vill säga jag tror att det går, inte med alla, men några. Även om detta känns överambitiöst kan jag inte släppa min vilja att försöka. 

Det pågår ett sorts krig med många offer. Framförallt offras frihet och hälsa. Massor av människors möjlighet till försörjning har utplånats, mindre affärsverksamheter slås ut av nedstängningar och av konkurrensen med globala jättar, och folk blir av med jobbet för att de inte lyder makten. Många blir sjuka av stress i den digitala vansinnigheten, mer eller mindre bokstavligen inlåsta i sina hem eller mer bildligt i sina mobiler. Och även om folk lever längre nu än förr så får jag känslan att de blir lättare sjuka i tid och otid, är mer känsliga för att bli smittade och är sjuka längre tid. Det här är något jag undrat över i flera år, vart den här utvecklingen tar vägen.

Det främsta vapnet i detta krig, som i de flesta, är lögnerna. De ledande politikerna har ljugit i alla tider, framförallt i kris- och krigstider. Genomslaget är ännu större nu, med så många mediakanaler, där alltför många alltför okritiskt vidarebefordrar budskapen.

Titeln Death of Humanity kan syfta på mänsklighetens utplånande, men handlar det mest om människors bokstavliga död, eller om hur vi tillsammans raderar ut egenskapen mänsklighet?

Utvecklingen är obehaglig och förtjänar uppmärksamhet, för det gäller att förhålla sig och välja smart, oavsett hur direkt drabbad jag är eller inte. Jag gör mitt bästa att behålla lugnet och förnuftet medan galenskapen brer ut sig runt omkring. Massiva personlighetsförändringar är omvittnade, jag tänker att detta kan vara överdrivet, folk letar tecken att förfasa sig över. Och förändringar sker väl hela tiden? Likväl, något annorlunda är på gång. Och mer än att oroa mig för hur det ska gå, är jag nyfiken.

Fri från rädsla? Nej, inte alls. Men precis som det kan finnas skäl att tro att allt går åt helvete, finns det skäl att hoppas på att det tvärtom kommer något väldigt positivt ut av det här. För uppvaknandet som sker i världen är också stort. Sådana som blev förlöjligade när jag började lyssna på dem för ett par decennier sen har många följare idag. Och fler och fler blir medvetna om skillnaderna mellan sanningssökarna och de rena galningarna. På något sätt tror jag att allt kommer att lösa sig, på något oväntat sätt, genom många små mirakel – men inte utan stora konflikter och många offer på vägen. 

Uppvaknandet, såväl individuellt som kollektivt, är ljust, inte smärtsamt i sig, men det som sker innan i mörkret kan vara mycket plågsamt. De mörka krafterna ger sig aldrig utan strid.

Det pratas i olika sammanhang om tröskeleffekter och inga möjligheter att vända tillbaka, och jag antar att detta bara är ytterligare ett sätt att benämna karma och konsekvenser – utvecklingen kan väl aldrig vändas? Tar man en riktning tillbaka kommer man ändå inte till samma ställe eftersom grundförutsättningarna ofrånkomligen förändrats. Vi kan ta tillbaka felaktiga beslut, men vi har ändå påverkat. I bästa fall blir vi starkare, om vi låter såren läka i fred. Men sårbarheten kan öka och försvaga oss.

Hoppet för mänskligheten ligger kanske i en stor upprensning. Då gäller det att välja rätt sida, den kärleksfulla, den som accepterar och inte hatar, den som söker djupare och expanderad medvetenhet.