Om dagsform, disciplin och att ställa rätt frågor

Att formen varierar är väl ingen nyhet för någon. Den fysiska, den känslomässiga, den mentala och den andliga, eller vad man nu vill kalla dem. Dagsformen, kanske veckoformen, olika cykler. Både inre och yttre faktorer påverkar. För att förenkla pratar jag här om den kreativa formen, hur rustad man är att arbeta kreativt för tillfället, med både ork, öppna känslor, förnuft, beslutsförmåga, perspektivseende, en aning om vart man är på väg, en känsla av meningsfullhet, och så vidare. En som arbetar konstnärligt är förstås extra beroende av den formen, och frågan många ställer sig är hur det är möjligt att arbeta alls de dåliga dagarna. 

Vad jag kommit fram till finns bara ett riktigt fungerande recept: bygg upp en vana vid att arbeta, alltid och oberoende av dagsformen. Att på ren viljestyrka åstadkomma något de sämsta dagarna är sannolikt slöseri med kraft, mycket ansträngning som ger minimalt resultat. Att däremot använda disciplin för att göra det man brukar göra, om än i mindre skala, känns för mig mer rimligt. Men det bygger alltså på att ha skapat sig vanan, och det tar lång tid. Och den behöver upprätthållas.

Jag har byggt upp en vana att komponera musik så gott som varje dag när jag är hemma. Med så gott som menar jag med väldigt få undantag. Jag har funnit att det är okej att låta bli att komponera de dagar jag är bortrest, oavsett det är över dagen, eller en vecka eller längre. Ser jag bara till att komma igång igen så fort jag är hemma igen (senast dagen efter jag kommit hem), så bryts inte vanan, som alltså hänger ihop med att jag komponerar musik, när jag är hemma. Förr hade jag ambitionen att komponera på resande fot också, men det har för mig aldrig varit effektivt, utan mer lett till frustration. Däremot fungerar det bra att komma på nya idéer och att skriva ner dessa, när jag är i andra miljöer – framförallt om jag inte förväntar mig för mycket, utan bara öppnar mig för möjligheten att de får komma.

Vanan att komponera varje dag gör det lite lite enklare. Det finns ingen automatik, utan där är ändå en massa hinder att övervinna. Vissa dagar nästan ångest. Men det går. Hade jag vanan däremot att låta bli att arbeta när det känns jobbigt, då skulle det bli många dagar utan något resultat.

Tyvärr har jag inte samma vana att skriva text dagligen, utan det gör jag väldigt oregelbundet. Det vanliga är att reflekterande texter kommer till när någon tanke blivit så påträngande att den måste skrivas ner, och detta sker bara då och då. Ibland med flera månaders mellanrum. På sätt och vis önskar jag att bygga upp vanan att skriva text, eftersom det finns mycket jag skulle vilja skriva om, men samtidigt undrar jag vad jag orkar och har utrymme för. Jag vill ju inte minska på komponerandet, framförallt eftersom det gör så väldigt stor skillnad om jag lägger mycket tid på det, eller ÄNNU MER tid på det. Några få veckor om året får jag till ett så bra flöde i kompositionsarbetet att de verkligt avgörande förändringarna/förbättringarna blir möjliga. Då ser jag plötsligt möjligheter till förändring i kompositionerna, som jag inte ser annars. Skulle jag aldrig uppnå den nivån, skulle all min musik bli medelmåttig, vilket för övrigt är den största fasa jag kan föreställa mig (sagt med viss självironi). För att alls komma upp i den flödesnivån, behöver jag jobba mycket hela tiden. Men också se till att vara i balans. Återhämtning är lika viktig som själva det aktiva arbetet, både vila och perspektivbyten, variation i uppmärksamheten, rätt mängd av fysisk rörelse efter mycket stillasittande, och så vidare.

Sådana här texter blir lätt väldigt självcentrerade, jag skriver om mig och mitt arbete och min musik och mina erfarenheter. Och kan bara hoppas att det trots det kan vara givande för andra. Lite fåfängt tror jag att jag kan inspirera andra genom att berätta att jag skapat mig vanan att arbeta hårt, genom att påvisa vad jag åstadkommit, och hävda att kvaliteten kommit av att jag lagt mycket tid på det. Jag inser ju att alla inte har samma möjligheter att lägga mycket tid på det de verkligen vill göra. I själva verket varierar väl dessa möjligheter högst avsevärt. Liksom även möjligheterna att själv bli varse vad man verkligen vill göra.

Avgörande för att komma någonstans i livet är att då och då stanna upp och reflektera. Ta en paus i vardagen, och låta bli att fylla alla pauser som ändå uppkommer, med surfande och annat informationsinhämtande, eller för den delen småprat och skvaller (som fyller sociala funktioner, javisst, men som det lätt kan bli för mycket av). Ställ dig frågor som var är jag nu?, vart har jag kommit i livet?, vad vill jag egentligen?, vad är viktigt för mig?, hur ser jag till att göra det som är viktigast för mig, åtminstone lite mer? Fast formulera frågorna själv, för det är oerhört kraftfullt. Att lära sig att ställa rätt frågor, till sig själv och andra, är bland det bästa man kan göra för att ge sig möjlighet till utveckling. Det här må låta snusförnuftigt, kanske rentav predikande. Min avsikt är dock att uppmuntra, även små doser av att ställa sig själv de rätta frågorna kan ge överraskande resultat. Varför inte pröva?

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OK